4

580 dagar som au pair

När jag tar en minut för att stanna och upp tänka över min tillvaro, så inser jag att jag aldrig kommer leva ett sånt här chill liv igen. Mitt "jobb" innebär att stiga upp med Josh på morgonen, göra äggröra till frukost och packa en bunt olika snacks till lunch för att sedan skjutsa iväg honom och bli belönad med en 6-timmars ledighet fram till kl 15.00 på eftermiddagen för att hämta hem honom igen. Sen hänger jag med honom ett par timmar och sedan är jag ledig igen. Och för detta får jag bo i ett stort och fräscht hus fyllt med en underbar värdfamilj, med dessutom det näststörsta rummet i hela kåken som mitt eget rum. Jag har till och med en helt egen toalett.
Jag kan gå och ta mig vad som helst ur kylen/frysen/skafferiet precis när jag vill. 
 
För detta får jag $200 varje vecka. Vilket motsvarar $10400 på ett helt år. Delar man upp det månadsvis i svenska kronor så innebär det ca 5,700 spänn per månad. Och detta är pengar jag spenderar på precis vad jag vill. För jag har ju inte ens några fasta utgifter. Jag har gratis boende, mat, mobilabbonemang och tillgång till bil med en betald full tank varje vecka... (trots det är jag dum nog att köpa snabbmat för egna pengar flera ggr per vecka)
 
Iochmed att jag väljer mina utgifter helt så har det blivit en hel del resande. Jag har hunnit vara i New York två gånger, Florida två gånger, Hawaii två gånger, Washington DC, Portland, Kalifornien, och Vancouver uppe i Kanada hela fyra gånger. Jag som sportintresserad människa har hunnit uppfylla min drömmar om att flera gånger få se NHL, NBA, NFL, MLS och MLB. Alla de bästa ligorna i världen inom sina respektive sporter, med undantag från just MLS då fotbollen i USA inte ännu är i nivå med de högsta europeiska ligorna.
 
Andra förmåner med detta jobbet är just det faktum att jag är i Seattle. Är man uttråkad finns det allt möjligt att hitta på. Bokstavligen allt. 
 
MEN TROTS ALLT DETTA så längtar jag hem något så fruktansvärt. Varför? Jag har ju verkligen allt jag möjligtvis kan behöva här? Nej. Jag har ju fan inte det trots att jag stormtrivs med i princip allt:
Jag har mina två fina familjer hemma i Sverige. Farsan och Eva med våra hundar. Morsan och matte med alla mina underbara småsykon. Mina mor- och farföräldrar som bara blir äldre och äldre. Alla mina absolut närmaste vänner som jag är så lyckligt lottad att ha. Många av dem redan sedan tidig ålder. 
Alla de människor jag älskar är på andra sidan jordklotet. Efter att nu ha varit borta från alla i totalt 580 dagar, bortsett från en blixtvisit av mina föräldrar till Seattle, mina resor till Florida och mina två snabba veckor hemma i Sverige i somras, så börjar det ta på mig. Det är tur att Skype finns, annars jag hade farit hem för längesedan. Just nu sitter jag i princip och snackar på Skype och spelar spel med mina kompisar varje dag för jag kan ju inte umgås med dem på annat sätt. Nu låter det ju visserligen lite väl hårt då jag även hade gjort det hemma i Sverige med, men då hade jag kunnat hänga med på alla andra saker de hittar på med.
 
Om 65 dagar reser jag hem till Piteå i Sverige. Visst fasen kommer jag så småningom bli less Piteå som stad igen och börja längta tillbaka till stora Seattle. Men jag blir så glad i själen av tanken att bara ha alla nära och kära nära till hands.
 
Shit vad jag seglade iväg i texten, sorry för det. Det blev en hel vägg av text. Men med tanke på hur seg min uppdatering är nu så får jag pumpa ut så mycket jag bara kan när jag väl uppdaterar.
För att få inlägget lite roligare måste jag slänga upp en bild med ju! Så här är en bild från en Seattle Sounders match som jag och Tessa var och såg idag. Seattle vann med 4-1:
 
 
 
1 Stortfan_anonym:

Hört att den där Tessa är skön,finns hon på tinder eller?

Svar: Tydligen så gör hon ju det, har bara hört att folk säger att hon blev swipad åt fel håll.
Simon Engberg

2 Mor:

Och vad vi saknar dig!! Men nu börjar det kännas hoppfullt, nedräkningen är påbörjad på allvar ❤️

3 Anonym:

Men så fint skrivet Simon. Nog märks det var du fått din skrivartalang ifrån. Men gamla mor-och farföräldrar....det menar du väl inte ;).Ska i alla fall bli skönt när du kommer hem. Saknar dig. ♥ Kram

Svar: Nejdå mormor, du är faktiskt rätt ung för o vara mormor ändå. Men ordet mormor står ju för GAMMAL. Haha, kram!!
Simon Engberg

4 Emil:

Oj, måste ha varit en otrolig upplevelse över att få ha varit där så länge! Det är det man vill, att få en andra familj så som du verkligen har fått! Var glad över det! :)